#tbt

Jag har alldeles för länge sagt "imorgon ska jag börja bli nyttigt", "på måndag börjar mitt nya liv", "jag måste gå ner minst 20kg" och mycket mer som relaterar till samma sak, en god hälsa. Men har bara någon dag senare gärna glufsat i mig popcorn, chips eller något annat onyttigt som funnits hemma. Det har gärna blivit Max-mat på jobb och nästan ingen träning alls. Jag tappade bort mig själv. 
 
Ibland tror jag att mitt beteende ofta handlat om att jag varit så bekväm i min livssituation att jag bara följt med i den. Men jag har också märkt hur tråkig jag varit, hur mycket jag varit hemma och hur lite jag faktiskt gjort någonting för mig själv. Visst att jag har bytt livssituation, att gå från singel till i ett förhållande kräver både mycket av en själv och ger en hel del omprioriteringar. Men att ta hand om sig själv borde alltid vara prio ett. Så jag började titta tillbaka, på gamla bilder från den tiden man behövde "vara någon" och brydde sig om sig själv. 
Det resulterade klart i en hel del minnen. Men också känslor. Känslor av hur jag vet att jag kunde se mig i spegeln och känna "fan vad snygg jag är i kväll!!" och då högg till i bröstet. Varför får jag inte dem känslorna längre? Är det för att jag inte behöver vara snygg för min sambo? För att han har sett mig i alla former. Eller för att jag inte har möjlighet att känna sådär? 
 
Jag vet vad felet är. Felet är att jag inte har behovet av att ta hand om mig själv på samma sätt längre, för att jag är sambo. Men herregud vad fel jag har där! Motivationen måste ju ligga i att jag ska visa för alla tjejer som vill ha honom att dem inte är lika snygga som mig(ursäkta bitchvarningen, jag är en vänlig själ). Och att jag ska känna att ingen kan knäcka mig. För exakt så, kände jag ju när jag såg mig i spegeln och tänkte "fan vad snygg jag är ikväll!!!"
 
Nu har jag bestämt mig! Det finns inte längre något som heter "imorgon ska jag...". Nä, nu är det fullt ös framåt. Jag ska varje dag göra något för hälsan som jag inte gjorde igår. Och redan igår gjorde jag något. Jag började med LCHF. Mat som jag vet fungerar för mig, som är gott, mättande och gör mig inte så förbannat trött. Och idag tog jag faktiskt en härlig långpromenad efter jobb. Ingen återvändo nu helt enkelt. 
Det här är en bild, som visar på hur jag på 2,5 år lyckats bli ordentligt rundare och ca 16kg tyngre. De ska väck igen. En gång för alla. 

Jag glömde bort mig själv

Det här är ett inlägg som jag från början tänkte fylla med negativ energi. För exakt så har jag känt mig de senaste två veckorna. 
 
Allt började med att jag fyllde år, alla vet ju hur kul det är att fylla år! Och det var det också. Jag älskar det i allafall! 
Hettan stod och gassade rejält i mamma och pappas trädgård. Poolen lockade mer än något annat just då, så strax efter första kalaset slängde jag mig i vattnet. Det tog emot. Enormt mycket. Mormor hade lite snällt och försynt frågat några dagar innan om jag inte lagt på mig lite, då klädd i en klänning i en storlek jag aldrig tidigare behövt ha. Och jo, 15kg på ca ett år. Så att byta om till bikini var jobbigt och känslor om att allt det där jag en gång tidigare hade varit för 3 år sen, om att vara tjock och stor kom tillbaka. Men. JAG GJORDE DET! 
Framåt kvällen laddades det om för ytterligare ett kalas. Någon ny klänning hade jag inte hittat att ha på mig. Och jag ville inte heller köpa en klänning till i en storlek som inte var den jag brukade ha. Klänningen stramade åt över bysten. Men jag kände mig ändå fin. Jag var nog den enda som såg att den var för liten. 
 
Det var då dags för mig att gå av semestern, samma kväll som jag avslutade mitt sista 22 årskalas. Men dagen efter, min födelsedag var jag ledig och fick spendera med min andra hälft. Det var en mycket bra dag, med mat, bio, mer mat och allmänt mycket omhändertagande. 
 
Tillbaka på jobb då alltså. Jo, men vi börjar med en magkatarr. Det är lika bra. Efter fyra veckors semester. Det kändes inte helt rimligt. Jag hade verkligen inte stressat något. Tagit det lugnt och bara njutit av att vara ledig. Jag jobbade 2,5 dag. Sen dejtade jag soffan fram tills i förrgår. Fick omeprazol och började må bättre. Så, tillbaka på jobb igen. Får se hur länge det håller den här gången. Jag borde inte vara stressad. Jag älskar mitt jobb, fantastiskt roliga kollegor och ett jobb som utvecklar mig var dag. 
 
Magkatarren fick mig verkligen att tänka efter. Varför får jag en sådan nu. Jag hade verkligen ingenting att vara stressad över. Eller jo, kanske. Vad vill jag med mitt liv? Vad vill jag bli? Det låter kanske konstigt att nu, som 22 åring, få åldersnoja. Men lite så är det faktiskt. 
Jag har en kurs efter mig sedan gymnasiet, en viktig kurs som krävs för att ha grundläggande behörighet. En kurs, som om jag hade fått bestämma hade klarats med bravur. Men det var inte jag som bestämde. Eller egentligen var det ju det. 
 
Mycket motivation tappades, när vågen började öka. Motivation till mycket. Skola, träning, vänskaper. Jag motiverades inte av att läsa en kurs som jag prövat 3 ggr innan, utan att nå fram till sluttestet och ett betyg. Det var både roligare och mysigare att kolla film i soffan med sambon. Likaså vann myset över träningen, maten och vännerna. Jag prioriterade plötsligt inte mig själv längre. 
 
Jag kan inte säga när motivationen sjönk och varför. Men jag vet att nu när magkatarren är på väg bort, så har jag förstått vikten av lathet. Lat, det är exakt vad jag har varit. Varför slutade jag någonstans på vägen att ta hand om mig själv och mina behov? 
 
Men nu, efter två, snart tre, veckor på Viktväktarna, regelbunden motion var dag och peppning både av och till sambon så ser jag någonstans att jag är på väg tillbaka. Tillbaka till att bli motiverad, inspirerad och utvecklas av människorna och omgivningen runt mig. 
 
När jag nu nådde botten, som faktiskt den här katarren var för mig, då kände jag att det var viktigt med några målstolpar. 
 
I augusti ska jag starta kursen, fullfölja den, och framför allt; KLARA DEN! 
Det ryktas att i oktober är höstens högskoleprov, det ska jag skriva. 
November, ska åtminstone hälften av de kilo jag vill ha bort vara borta. 
 
Så nu finns det inte mer att göra, än att gå in med rätt inställning i alla lägen. 

Träningsläger i Spjald!

I helgen åkte vi på träningsläger med fotbollslaget till Spjald. En liten by på nordvästra Jylland. Så 7 timmars bussresa väntade oss på fredag förmiddagen. Herrlaget var också med och det var också kul. Mindre kul var att jag inte kunde spela någon fotboll utan fick köra rehab istället. Dock en fin anläggning med både gym och simhall, så det dög. Söndag eftermiddag spenderade vi på en tyst och sovande buss, mestadels i allafall. Utslagna hjältar.