Jag glömde bort mig själv

Det här är ett inlägg som jag från början tänkte fylla med negativ energi. För exakt så har jag känt mig de senaste två veckorna. 
 
Allt började med att jag fyllde år, alla vet ju hur kul det är att fylla år! Och det var det också. Jag älskar det i allafall! 
Hettan stod och gassade rejält i mamma och pappas trädgård. Poolen lockade mer än något annat just då, så strax efter första kalaset slängde jag mig i vattnet. Det tog emot. Enormt mycket. Mormor hade lite snällt och försynt frågat några dagar innan om jag inte lagt på mig lite, då klädd i en klänning i en storlek jag aldrig tidigare behövt ha. Och jo, 15kg på ca ett år. Så att byta om till bikini var jobbigt och känslor om att allt det där jag en gång tidigare hade varit för 3 år sen, om att vara tjock och stor kom tillbaka. Men. JAG GJORDE DET! 
Framåt kvällen laddades det om för ytterligare ett kalas. Någon ny klänning hade jag inte hittat att ha på mig. Och jag ville inte heller köpa en klänning till i en storlek som inte var den jag brukade ha. Klänningen stramade åt över bysten. Men jag kände mig ändå fin. Jag var nog den enda som såg att den var för liten. 
 
Det var då dags för mig att gå av semestern, samma kväll som jag avslutade mitt sista 22 årskalas. Men dagen efter, min födelsedag var jag ledig och fick spendera med min andra hälft. Det var en mycket bra dag, med mat, bio, mer mat och allmänt mycket omhändertagande. 
 
Tillbaka på jobb då alltså. Jo, men vi börjar med en magkatarr. Det är lika bra. Efter fyra veckors semester. Det kändes inte helt rimligt. Jag hade verkligen inte stressat något. Tagit det lugnt och bara njutit av att vara ledig. Jag jobbade 2,5 dag. Sen dejtade jag soffan fram tills i förrgår. Fick omeprazol och började må bättre. Så, tillbaka på jobb igen. Får se hur länge det håller den här gången. Jag borde inte vara stressad. Jag älskar mitt jobb, fantastiskt roliga kollegor och ett jobb som utvecklar mig var dag. 
 
Magkatarren fick mig verkligen att tänka efter. Varför får jag en sådan nu. Jag hade verkligen ingenting att vara stressad över. Eller jo, kanske. Vad vill jag med mitt liv? Vad vill jag bli? Det låter kanske konstigt att nu, som 22 åring, få åldersnoja. Men lite så är det faktiskt. 
Jag har en kurs efter mig sedan gymnasiet, en viktig kurs som krävs för att ha grundläggande behörighet. En kurs, som om jag hade fått bestämma hade klarats med bravur. Men det var inte jag som bestämde. Eller egentligen var det ju det. 
 
Mycket motivation tappades, när vågen började öka. Motivation till mycket. Skola, träning, vänskaper. Jag motiverades inte av att läsa en kurs som jag prövat 3 ggr innan, utan att nå fram till sluttestet och ett betyg. Det var både roligare och mysigare att kolla film i soffan med sambon. Likaså vann myset över träningen, maten och vännerna. Jag prioriterade plötsligt inte mig själv längre. 
 
Jag kan inte säga när motivationen sjönk och varför. Men jag vet att nu när magkatarren är på väg bort, så har jag förstått vikten av lathet. Lat, det är exakt vad jag har varit. Varför slutade jag någonstans på vägen att ta hand om mig själv och mina behov? 
 
Men nu, efter två, snart tre, veckor på Viktväktarna, regelbunden motion var dag och peppning både av och till sambon så ser jag någonstans att jag är på väg tillbaka. Tillbaka till att bli motiverad, inspirerad och utvecklas av människorna och omgivningen runt mig. 
 
När jag nu nådde botten, som faktiskt den här katarren var för mig, då kände jag att det var viktigt med några målstolpar. 
 
I augusti ska jag starta kursen, fullfölja den, och framför allt; KLARA DEN! 
Det ryktas att i oktober är höstens högskoleprov, det ska jag skriva. 
November, ska åtminstone hälften av de kilo jag vill ha bort vara borta. 
 
Så nu finns det inte mer att göra, än att gå in med rätt inställning i alla lägen.